Ingen mer bloggning ikväll då en olycka bestående av en datorsladd, mörker, snubbel, fall och en illa placerad hantel blev slutet för min trogna, alldeles för unga, dator. Jag är förbannad, jag grinar och vill inget annat än att vrida tillbaka klockan.

Nej just nu har jag inget liv. Jag har jobbat idag och ska jobba helgen så jag är trött. Därför hittar ni mig vid mitt XBOX ikväll.



Bloggar nog om något roligt med. Senare.

Den nya prinsessan ska heta Estelle. Estelle. Hmm, vet inte vad jag tycker. Visst är det ett fint namn och det är roligt att de inte tog en av de gamla vanliga prinsessnamnen. Men det här är det ENDA jag kan tänka på när jag hör namnet Estelle:

Ett till, sen ska jag plugga lite. Måste bara dela med mig av en låt som jag just nu älskar så mycket att jag satt och småsjöng med, ganska högt tack vare hörlurarna, genom hela låten på tåget innan jag insåg (tack vare min grannes blickar) att det nog inte passar sig i offentliga miljöer.



David och jag har sjungit på denna sedan i lördags. Helt galet vad den sätter sig.

Den senaste tiden har jag kommit underfund med att sällskapsspel är så otroligt underskattade. Det känns som om de har försvunnit lite från agendan när man umgås och jag hade glömt bort hur fruktansvärt roligt det kan vara. 

Visst, det kanske inte känns 100 att plocka fram ett monopol och säga: Höööörrni, ska vi inte ta oss en liten omgång? Men det är värt det. Spel är lätt, smidigt och fruktansvärt skrattvänligt. Förträffligt passande aom stelhetsantidot de första gångerna man träffas några stycken och inte riktigt har kommit till att kunna prata vitt och brett om allt.

Och jag har bestämt mig. Jag ska börja köpa spel och spela tills jag inte kan spela mer. Värsta språket, Med andra ord, Galenpanna, På spåret, Oogachakka, Cranium, Cluedo, Carcassonne. Kan inte komma på fler roliga för tillfället men jag ska ha dem alla!

Det bästa spelen är de simplaste. Jag älskar Trivial Pursuit och Geni osv. men de spel man skrattar mest under är ju de där som är barnsligt lätta men ändå så svåra. Där man ska förstå varandra. Typ som Ryktet går. (Som egentligen är anledningen till varför jag skriver detta inlägg)



Alla ritar ett hemligt ord i sitt block, under tidspress. Alla skickar sitt block vidare. Gissa och skriv vad din motspelare har ritat. Och skicka vidare igen...

Det är som uppgjort för missförstånd och fattar en fel blir det ju bara konstigare och konstigare. Jag har till exempel gissat: tomteskägg... på tork? en gång. Det var en illa ritad istapp.

Jag vet ju att jag inte kan stanna. Och jag älskar ju Uppsala, min familj och mina vänner och skulle aldrig klara mig en längre period utan dem. Men varje gång jag går in på centralen i Göteborg och fram till tågen hugger det tag i mig att det kommer dröja innan jag får träffa honom igen. 12 nätter ifrån varandra, 2 tillsammans. 

Och visst är det så att saknaden ibland är jobbig. Men likväl är den ovärderlig. För när klumpen i magen sitter kvar och jag måste hålla mig sysselsatt på tåget för att inte tårarna ska tränga sig på. När de ensamma timmarna i veckorna segar sig framåt. Då vet jag att jag är med någon som jag verkligen vill ha i min närhet. Hela tiden. För det vill jag. 

Jag är nöjdare än någonsin med min tillvaro. 

Jag lämnade ett snöoväder i Uppsala och åkte till våren i Göteborg. Fåglarna kvittrar, solen skiner, snön smälter, härligt grönt gräs tittar upp i snötäckets glipor, vårliga vindar draga och luften är frisk och spröd. Jag älskar det.


Känner mig så löjligt kär och lycklig. Fast det kanske inte helt beror på det underbara årstidsskiftet.

Hej hej från Göteborg. Här sitter jag i ett tomt hus och det ska jag göra i 3 dagar nu. Det kommer bli mitt bästa lov på länge. (Hålll i er nu för det här kommer att låta sorgligt)(Och det är det nog..) 

Jag kommer att spela Assassin's Creed Revelations hela dagarna medan göteborgaren är i skolan. Sedan kommer han hem och då blir det mysigt och roligt. En sån ofattbart bra deal! 

Nu ska ÄNTLIGEN jag börja spela. Och som jag har längtat kan jag nog inte hålla mig från att kollapsa av belåtenhet. Sedan jullovet har jag väntat på att få spela detta spel. Mesigt, tycker väl AC-fansen då de fick vänta ett år. Jobbigt, tycker jag som kommer få göra det med nästa. Det var ju otroligt härligt att bara få plöja spel efter spel. 

<

Jag är äntligen påväg mot Sveriges framsida och David. Ibland tror jag att jag är lika kär i staden som killen. Det finns någon som är gift med berlinmuren men otrogen med Eiffeltornet. Kan man gifta sig med Göteborg? Någon gång i mitt liv ska jag bo där. Och prata fint.

Det här betyder ju att jag för första gången faktiskt kan börja blogga om annat än min leda och kamp med uppsatsen hela kvällen. Grymt. Nu kommer jag väl aldrig komma på något att klaga på och således inte ha något att blogga om.

Eller... Jag är ju specialist på att klaga faktiskt. Alla i min närhet kan intyga. Medan jag skrev om folkmord utförde jag själv ett mindre på de runt omkring mig. Tur att den är klar nu. Mamma och pappa var nog redo att låsa in mig i källaren.

Jag kan ju börja med att berätta att jag gjorde pannkakor efter att ha skickat in uppsatsen. Glömde ta en bild när de var dränkta i sylt. Antingen var jag för hungrig eller så ville jag bara inte att ni skulle se den massiva mängden jordgubbssylt.

Jag kan inte finna ord för hur skönt det är. Det kan bero på att jag totalt förlorat min förmåga att bygga meningar under den senaste månaden. Det kan bero på att jag seriöst inte har någon som helst känsla för pronomen längre. Det kan bero på att jag aldrig mer vill skriva.

Nejdå, men det är skönt att det är över. Tårarna för betyget tar vi sedan - det var inte det bästa jag klämt ur mig. På grund av ovan behandlad problematik och en mycket förvirrad lite hjärna á la Nalle Puh. 

Idag gjorde jag mitt första IQ-test någonsin. Det var en av uppgifterna i Psykologi B så jag var nu så illa tvungen att göra det jag så länge undvikit. Jag har inte velat göra de där testerna. Antagligen alldeles för rädd för resultatet. Tänk om det skulle stå att jag var under medel.

Inte för att det egentligen gör något då IQ långt ifrån är det viktigaste. Jag är lagom smart och har insett att det räcker gott och väl för det är andra saker i livet som är brutalt mycket mer viktiga. Jag vet ju det. 

Men ändå. Det skulle ju såra min stolthet om jag fick reda på att jag nästan gränsade till underbegåvad. Jag vill ju tro att jag skulle kunna vara med i Mensa. 

Nu kom jag ju inte riktigt upp i Mensanivå. Men jag är otroligt överraskad och nöjd. 120 är verkligen, verkligen inte fy skam alls.

Mensa har gränsen 130. Pfft. Översittarmuppar.



Den kallade mig begåvad. Det har någon aldrig gjort förut. Hihi. (Att känna kärlek från en dator)

Fast alltså begåvadmeschvågad.
99 % av mina dagar spenderar jag med att vara ytterst puckad, lättlurad och så vidare i all evighet. Ska nog inte få för mycket luft under vingarna nu. Då gör det ondare nästa gång jag snubblar på mina egna fötter.